Wilson-formeln

Wilson-formeln är en traditionell metod för att bestämma beställningskvantiteten eller produktionskvantiteten om man vet den totala förbrukningen under en period. Formeln utgår från att de enda kostnaderna i sammanhanget är en lagerhållningskostnad per lagerförd enhet och en engångskostnad varje gång man lägger en order, s k ordersärkostnad. De två kostnaderna ställs mot varandra och formeln försöker hitta en optimal avvägning mellan dem för att minimera totalkostnaden, även kallad "ekonomisk orderkvantitet" (EOQ, economic order quantity).

Förutsättningarna gäller inte

För att Wilson-formeln ska fungera krävs ett antal förutsättningar:

• Efterfrågan är konstant och kontinuerlig
• Ledtiden för att få beställda varor är konstant
• Ordersärkostnader och lagerhållningskostnader är konstanta
• Orderkvantiteten behöver inte uttryckas i heltal
• Hela orderkvantiteten levereras samtidigt till lagret
• Inga brister är tillåtna
• Priset/kostnaden är oberoende av tidskrav och beställd kvantitet.

Dessutom tar formeln inte hänsyn till det som verkligen kostar - hantering.

Värdena är svåra att fastställa, och
ännu svårare att hålla aktuella

Lagerhållningskostnaden är i Wilsons formel kopplade till värdet på artikeln. Det ger en falsk bild, eftersom det kostar mer att hantera t ex en bunt rör än ett beslag.
Ordersärkostnaden är svår att bestämma, och även den är artikelberoende. Är t ex transportkostnaden samma för ett byggföretag som beställer 100 enheter volymkrävande isolering eller lika många skruvmejslar?

Eftersom värdena i de flesta fall är artikelberoende är det en mängd data som skall definieras. Det stora problemet är att underhålla dessa stora register, vilket ofta medför att de inte blir uppdaterade. Således navigerar man efter en karta som är föråldrad. Frågan är om den någonsin stämt.

Suboptimering

Många försök har gjorts att minimera inverkan av ursprungsformelns orimliga förutsättningar. Bland annat finns tillägg som hanterar brister, skillnader i ledtid och skillnader i efterfrågan. Problemet är bara att dessa nya formler kräver ännu mer svårinsamlad indata, och resultatet blir ofta det samma som om man använt grundformeln. Men administration och informationsinsamling har ökat betydligt.

Att använda formeln är ett exempel på en suboptimering. Önskan att nå en optimal lösning på ett delproblem stjäl resurser från helheten.

Varför används formeln trots att
förutsättningarna är orimliga?

Vi misstänker att orsaken är denna: När man optimerar totalkostnaden blir kurvan mycket flack, vilket t ex innebär att 50% avvikelse från optimum bara påverkar 8% av totalkostnaden. Genom att formeln ger nästan samma resultat, oavsett om siffrorna varierar, så skapas en trygghet. Den förstärks av formelns vetenskaplighet.
Man kan lugnt fortsätta i gamla hjulspår, och vart dessa leder på sikt är det få som reflekterar över.

Hur skall man göra istället?

Vårt förslag är ett nytt koncept som vänder på begreppen - en lösning som bygger på leverantörsstyrd påfyllnad och full transparens mot marknaden för alla i nätverket. Istället för att hantera order överhuvudtaget arbetar systemet i realtid och leverantören ansvarar för att kunden alltid har rätt lagernivå. Applikationen som är byggd kring detta tänkande heter PipeChain.